Susan Sandall mötte oss tidigt på tisdag förmiddag den 14/5 på sitt kontor och Washington University i Seattle. Via nätsajten Zoom resonerade vi tillsammans om vårens erfarenheter av att stötta förskollärare och deras arbetslag i arbetet med att förstå och bli bekväma med projektets lek- och högläsningsinterventioner. Birgitta, Lisbet, Camilla och Katja hade samlat frågor och funderingar inför samtalet. Pedagogerna på förskolorna undrade över forskningens behov av randomiserade barngrupper i de planerade läsgrupperna till skillnad från deras dagliga praktik där barnen placerades i grupper utifrån pedagogernas kunskaper om barnen. En bra fråga som gav oss anledning att reflektera och problematisera mötet mellan fält och forskning. I bägge fallen får vi utmana oss i att pröva nya sätt. För fältets pedagoger innebär detta att slumpmässigt sätta samman barn från samma åldersgrupp i mindre högläsningsgrupper. Att pröva sig fram inom praktik och forskning har i ett pedagogiskt perspektiv ett särskilt värde när vi söker efter alternativa och nya sätt att hantera och förstå situationer. Inom vårt praxisnära projekt får metoder från praktiken och forskningen mötas och då kan t ex randomiserade sammansatta grupper bli en intressant erfarenhet för oss samtliga inblandade.

Interventionerna kräver kunnande i såväl dess särskilda uppläggning och innehåll som också genomförande. Som i allt pedagogiskt arbete är detta förenat med komplexa processer vilket också var en fråga som lyftes vid vår coaching träff. En coachs bemötande kan därför förberedas och avlöpa på olika sätt beroende på vad t ex en pedagog frågar efter samt i vilken grad pedagogen är bekant med samt insatt i det område och den fråga som är aktuell. I vårt samtal tog vi inspiration från en artikel om Guidence och Coaching från Frank Porter Graham och Child Development Institute och beskrivningen av olika steg i en coaching process samt olika typer av coaching som; mentor coaching, kollega coaching och reflekterande coaching. Susan kunde stötta oss väl i detta reflekterande samtal och vi fick vända på stenarna utifrån våra erfarenheter av interventionens komplexitet och pedagogernas behov av att skapa trygghet både för sig själva i genomförandet och för deras möte med barnen.

Vi kunde konstatera att det är mycket att hålla reda på i ett interventionsarbete. Coachens funktion är viktig för att synliggöra vilka särskilda och avgränsade aspekter som samtalet behöver fokusera på. Coach och pedagog bygger sitt samtal på observationer och samtalet har stora möjligheter att berika samarbetet för att komma överens om fokus och mål för både verksamhet och barns lärande och utveckling. Förslag till små justeringar och anpassningar är då av vikt att sätta ord på. Detta verkar både avlastande och minskar stress i det pedagogiska arbetet framhöll Susan som också påminde om att kulturella aspekter i de program vi använder närvarar i våra coachingsamtal inom projektgruppen och också i mötet med pedagogerna vid våra projektförskolor.

Ta gärna del av artikeln ovan och andra ingångar på arbete med coaching:

https://autismpdc.fpg.unc.edu/sites/autismpdc.fpg.unc.edu/files/imce/documents/NPDC_CoachingManual.pdf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.